Berättelsen om Stafettvasan

Hoppade på Stafettvasan via jobbet. Min anmälan byggde på en obesvarad kärlek till längdåkning och att testa att vara med på någon typ av lopp. Har i det stora hela aldrig inträffat. I höstas drog träningen igång när C-H slängde till oss rullskidor. Rullskidor har rullats, löpargruppen har besökts och jag har intensifierat kontakten med mina gummiband. Stora ångesten inträffade runt jul, då det plötsligt kändes farligt nära med loppet. Januari och februari månad blev det någon typ av träning fem gånger i veckan. Fick panik av rullskidorna. Fick inte fart på eländet. Skidor inköptes, började läsa och googla och kolla Stephan på glid.

Tilldelades sträcka 3, 14 km. Start i Evertsberg med 6 km nerförslöpa för en som aldrig har åkt längdåkning nerför. Närmast panikslaget rädd för det. Räddningen blev Högbo bruk i Sandviken och skidlärare Tobbe.

När vi for från flygplatsen i Ängelholm dagen kändes det som att gå ut på på en piratplanka. Känslan blev bättre av att träffa de fina medlöparna. Dagen D fredagen den 4 mars. Livrädd för att det ska bli en köldkick och att spåren ska förvandlas till is. Ville inte ha snabba spår. Blev bönhörd, vi fick en decimeter snö istället. P och L i mål och min tur vid halv tre. Då är jag närmast fatalistisk. Det börjar snällt, jag hukar mig som jag har lärt mig och det funkar. När den längsta löpan börjar darrar mina ben. Kan inte låta bli att resa mig lite vilket leder till vurpa ett i sidled. Fördelen med att starta typ sist i Stafettvasan är att man slipper spoliera loppet för någon annan genom att trilla framför dem. Dessutom insåg jag att det inte gjorde ett dugg ont att trilla. Blev euforisk. Tog löpa efter löpa. Närmade mig 38 km gränsen där jag vet att det kommer en sväng och sedan en "knicks" ner till Vasslan. Vid det laget har det börjat snöa rejält och spåren börjar bli knasiga. Glasögonen snöar igen. Försöker ta av dem och torka, men det funkar bara några minuter. Väl i Vasslan som jag är supertaggad att ta står tre gubbar. Jag kommer glidande med snöiga immiga glasögon och jag har svårt att skönja spåren. gör någon typ av u-sväng och hamnar i skogen. Något spår i "knicksen" finns inte. En liten dalagubbe kommer fram till mig. "du kan få gå ner" och han böjer sig ner och tar mina skidor. Förargligt inget val. Men ändå överlycklig för nu vet jag att de längsta backarna ligger bakom mig och de sk lundbäcksbackarna uppförsbackarna ska ligga framför mig. Dock igensnöade sladdriga spår gör att benen skakar. Jag kör om några som har problem med sina skidor. De samlar tjockt med snö under dem. Mina ovallade är perfekta. Jag kör som en lärka uppför. Lycklig i Oxberg efter två timmar. Världens sämsta tid, men euforisk. Jag och en annan tjej kommer in. Gubbarna håller på att plocka ihop. Skriker R ska ha mina skidor de var perfekta! Vi kör till Hökberg och väntar in E. Det dröjer och dröjer. Skotrar kör ut och hämtar in ett par man. Indien kommer in, men ingen E. Till slut ser vi en liten blåvit smurf. "jag ska f-n inte åka skoter". Eufori glädje. hurra. roligt.

Så har klarat min del av stafettvasan utan att ha gått:
 Delkurs. åka utan spår. Delkurs kunna ploga. delkurs byta spår i farten. Delkurs balansera.

Vad har detta gett. Upptäckt Bockeboda på nytt och det fantastiska spårarbete som görs när det kommer en gnutta snö. Rullskidor. Utmaning. Att man kan. Att vilja vara stark. Att orka. Löpargruppen. Kul att göra en gemensam grej. Googlat längdåkning. Zelmerlöv, Stephan på glid. Detaljstuderat videor på youtube (någon filma alla utförslöpor vasaloppet 2015) jag kolla 1 timmer varje kväll veckan innan. Vasslan, svängen 39 km kvar. Min obesvarade kärlek till längdåkningen består. Ink smärtande gluteus maximus och minimus och armbåge.Glad!